By Angelica

Jag pratade nyss med Andreas och det slutade med att jag fällde några tårar. Det är så himla jobbigt att vara ifrån varandra, jobbigare än vad man tror. Jag saknar honom jämt, allt påminner om honom. Varför ska det vara så svårt? Varför ska det göra så ont att sakna någon? Åh, jag blir inte klok på det här. Känns bara som att jag saknar alla där hemma. Jag gör inget annat än saknar. Men det är väl bättre än om det vore tvärtom?

Jag antar att jag bara ville slänga en hint till alla vänner, familj och pojkvän där hemma att jag saknar er.
Ni är guld.